Kvällens stora händelse
Ja, idag hände det otroliga. Det ofattbara. Det otänkbara. Något fantastiskt. Något otroligt. Något...riktigt banalt men som är att likställa med att vinna ett nobelpris. Hemma hos oss åtminstone.
Jag kanske ska förklara.
I min familj tävlar vi nästan varje fredag. Först i På spåret och när det är klart för säsongen i Så ska det låta. Så är det bara; om man är hemma, då tävlar man. Många kompisar, pojkvänner, släktingar och bekanta har under årens lopp också varit med om detta men har inte riktigt förstått storheten i detta tävlande. Och okej, ska jag vara riktigt ärlig så är det den vikströmska delen av familjen som tävlar. Min mamma bryr sig inte så mycket men mellan mig och min pappa är det blodigt allvar. Rättvist ska det vara också, jag blir lika arg varje gång min pappa säger "det var det jag tänkte på" när han hört rätt svar i På spåret och tycker att han ska få den poängen då.
För att inte tala om den gången pappa tolkade ledtråden på tio poäng, "en stad där två fåglar möts", som Berlin och var lagom stolt tills vi fick höra att rätt svar var Ankara i Turkiet.
Jag å andra sidan säger alltid "åh den här låten har jag sjungit" i Så ska det låta och tycker att det borde räcka som ett giltigt svar. Sanningen att säga så har jag faktiskt sjungit eller körat på alla de låtarna men har ingen som helst aning om vad de heter, hur melodin egentligen går eftersom jag alltid sjungit alt-stämman och absolut ingen koll på utgivningsåret.
Summan av kardemumman är iallafall:
Jag vinner alltid Så ska det låta och pappa vinner alltid På spåret.
Men idag vände det! Jag fick någon schysst snilleblixt när Luuk läste upp ledtråden på sex poäng för Bilbao och tog den! Efter det lyckades jag sno till mig tre poäng till på frågorna om Pilgrimsvägen som går genom norra Spanien (tacka för det, vi var ju faktiskt där i gymnasiet) och jag vann!
Jag vann På spåret!
Min pappa är ganska fint bitter just nu, but I´m happy!
Jag kanske ska förklara.
I min familj tävlar vi nästan varje fredag. Först i På spåret och när det är klart för säsongen i Så ska det låta. Så är det bara; om man är hemma, då tävlar man. Många kompisar, pojkvänner, släktingar och bekanta har under årens lopp också varit med om detta men har inte riktigt förstått storheten i detta tävlande. Och okej, ska jag vara riktigt ärlig så är det den vikströmska delen av familjen som tävlar. Min mamma bryr sig inte så mycket men mellan mig och min pappa är det blodigt allvar. Rättvist ska det vara också, jag blir lika arg varje gång min pappa säger "det var det jag tänkte på" när han hört rätt svar i På spåret och tycker att han ska få den poängen då.
För att inte tala om den gången pappa tolkade ledtråden på tio poäng, "en stad där två fåglar möts", som Berlin och var lagom stolt tills vi fick höra att rätt svar var Ankara i Turkiet.
Jag å andra sidan säger alltid "åh den här låten har jag sjungit" i Så ska det låta och tycker att det borde räcka som ett giltigt svar. Sanningen att säga så har jag faktiskt sjungit eller körat på alla de låtarna men har ingen som helst aning om vad de heter, hur melodin egentligen går eftersom jag alltid sjungit alt-stämman och absolut ingen koll på utgivningsåret.
Summan av kardemumman är iallafall:
Jag vinner alltid Så ska det låta och pappa vinner alltid På spåret.
Men idag vände det! Jag fick någon schysst snilleblixt när Luuk läste upp ledtråden på sex poäng för Bilbao och tog den! Efter det lyckades jag sno till mig tre poäng till på frågorna om Pilgrimsvägen som går genom norra Spanien (tacka för det, vi var ju faktiskt där i gymnasiet) och jag vann!
Jag vann På spåret!
Min pappa är ganska fint bitter just nu, but I´m happy!
Kommentarer
Trackback
