Jag och du och vi och ni och dem och hon och han och den
Jag bryr mig alldeles för mycket. Alltid. Jag bryr mig så mycket att jag ofta blir mer ledsen än personen som var ledsen från början. När Annas pojkvän skulle gestalta mig i charader en gång, då hade jag medkänsla med en bajskorv. Vad säger det liksom?
Om jag kunde skulle jag fysiskt ta all smärta från någon annan och lägga den på mig själv istället. I min värld är det mycket bättre att jag mår dåligt än att någon jag tycker om gör det. Jag kan kontrollera det, hantera det och hur jobbigt det än skulle vara skulle det lugna mig att jag kan göra något åt det. Påverka mig själv. Sådär som jag absolut inte kan göra med någon annan.
För jag har tillslut förstått det. Hur gärna jag än vill kan inte min blotta närvaro få andras problem att försvinna ut i tomma intet. Ibland kan jag hjälpa till, lyssna, prata, stötta. Men en av de människor i mitt liv som betyder mest, han fungerar inte så. Han sluter sig. Och jag sluter mig och känner mig alldeles hjälplös och frustrerad och...innerst inne rädd att det är jag som gjort fel. Jag hatar att göra fel.
Så jag blir självisk, hör av mig hur mycket som helst fastän det är bättre om jag är tyst. Panikrösten är lite starkare än den resonerande rösten i huvudet som säger åt mig att inte hetsa upp mig.
För så ofta gör jag inte fel. Inte så mycket åtminstone. Och absolut inte med mening.
Så till alla vänner som läser detta; förlåt för min oförståelse ibland. Förlåt för att jag har svårt att lämna saker ifred. Förlåt för att jag sluter mig jag också, så att det i slutändan bara handlar om mig. Jag jobbar på det, jag lovar.
Om jag kunde skulle jag fysiskt ta all smärta från någon annan och lägga den på mig själv istället. I min värld är det mycket bättre att jag mår dåligt än att någon jag tycker om gör det. Jag kan kontrollera det, hantera det och hur jobbigt det än skulle vara skulle det lugna mig att jag kan göra något åt det. Påverka mig själv. Sådär som jag absolut inte kan göra med någon annan.
För jag har tillslut förstått det. Hur gärna jag än vill kan inte min blotta närvaro få andras problem att försvinna ut i tomma intet. Ibland kan jag hjälpa till, lyssna, prata, stötta. Men en av de människor i mitt liv som betyder mest, han fungerar inte så. Han sluter sig. Och jag sluter mig och känner mig alldeles hjälplös och frustrerad och...innerst inne rädd att det är jag som gjort fel. Jag hatar att göra fel.
Så jag blir självisk, hör av mig hur mycket som helst fastän det är bättre om jag är tyst. Panikrösten är lite starkare än den resonerande rösten i huvudet som säger åt mig att inte hetsa upp mig.
För så ofta gör jag inte fel. Inte så mycket åtminstone. Och absolut inte med mening.
Så till alla vänner som läser detta; förlåt för min oförståelse ibland. Förlåt för att jag har svårt att lämna saker ifred. Förlåt för att jag sluter mig jag också, så att det i slutändan bara handlar om mig. Jag jobbar på det, jag lovar.
Kommentarer
Trackback
