Min mormor
Idag är den officiella packdagen. Imorgon jättetidigt hoppar mor min och jag på tåget till Östersund och den stora frågan är: Vad ska man ha med sig? Det är rätt kallt right? Snö t.o.m har jag hört från vissa. Hmm. Jag har dock varit duktig och skrivit listor över allt jag ska ha med mig så det går fort att packa. Sen är vi ju bara borta i tre dagar.
Det ska bli jätteroligt att åka upp och hälsa på momma. Mormor alltså. Finaste lilla momma som alltid ska dra mig lite i håret och säga "Det här får du aldrig klippa av, då blir jag ledsen" och så skrattar hon så där gott och klappar mig på kinden. Det var ju lättare förr när hon inte var dement men jag skulle aldrig för något i världen byta ut vare sig henne eller resorna upp för att sitta i hennes lilla lägenhet på hemmet och dricka kaffe med sumpen kvar längst ner i koppen och hitta ljusen i strumplådan. Finaste lilla mormor.
Det bästa är att hon är så lycklig i sin egen värld, mormor. Hon blir inte arg när hon inte kommer ihåg ord eller namn eller oss för den delen. Hon kallar sig själv för gamla gumman och knackar sig i huvudet och skrattar. Och då skrattar vi också.
Fast ibland blir hon arg. När vi var där i somras försökte en annan patient, en man, gå in i hennes lägenhet och krama på mig. Tydligen påminde jag honom om någon han hade kännt för länge, länge sen. Men då blev hon arg momma, då svor hon åt honom att gå ut därifrån och att jag minsann var hennes barnbarn och han hade inte där att komma. Hon är en liten krutgumma hon, min mormor.
Ibland är det jobbigt. När hon tittar på mig lite förundrat och frågar vem jag är. Lägger huvudet på sne och drar ihop ögonbrynen. Och jag svarar samma sak varje gång, att jag är hennes dotters dotter. Då säger hon "Ja just ja, det är du ju" men ser fortfarande lite förvirrad ut. Men för varje dag vi är där blir det lite bättre, hon blir lite piggare, hon kommer ihåg ord och namn och platser och hon blir lyckligare på något sätt. Men sen måste vi åka hem till Stockholm och det gör så ont i hjärtat att åka därifrån. Jag vet ju att hon bara blir sämre och att jag inte kommer ha kvar min mormor så jättelänge till.
Men åh så kul det ska bli att åka!
Det ska bli jätteroligt att åka upp och hälsa på momma. Mormor alltså. Finaste lilla momma som alltid ska dra mig lite i håret och säga "Det här får du aldrig klippa av, då blir jag ledsen" och så skrattar hon så där gott och klappar mig på kinden. Det var ju lättare förr när hon inte var dement men jag skulle aldrig för något i världen byta ut vare sig henne eller resorna upp för att sitta i hennes lilla lägenhet på hemmet och dricka kaffe med sumpen kvar längst ner i koppen och hitta ljusen i strumplådan. Finaste lilla mormor.
Det bästa är att hon är så lycklig i sin egen värld, mormor. Hon blir inte arg när hon inte kommer ihåg ord eller namn eller oss för den delen. Hon kallar sig själv för gamla gumman och knackar sig i huvudet och skrattar. Och då skrattar vi också.
Fast ibland blir hon arg. När vi var där i somras försökte en annan patient, en man, gå in i hennes lägenhet och krama på mig. Tydligen påminde jag honom om någon han hade kännt för länge, länge sen. Men då blev hon arg momma, då svor hon åt honom att gå ut därifrån och att jag minsann var hennes barnbarn och han hade inte där att komma. Hon är en liten krutgumma hon, min mormor.
Ibland är det jobbigt. När hon tittar på mig lite förundrat och frågar vem jag är. Lägger huvudet på sne och drar ihop ögonbrynen. Och jag svarar samma sak varje gång, att jag är hennes dotters dotter. Då säger hon "Ja just ja, det är du ju" men ser fortfarande lite förvirrad ut. Men för varje dag vi är där blir det lite bättre, hon blir lite piggare, hon kommer ihåg ord och namn och platser och hon blir lyckligare på något sätt. Men sen måste vi åka hem till Stockholm och det gör så ont i hjärtat att åka därifrån. Jag vet ju att hon bara blir sämre och att jag inte kommer ha kvar min mormor så jättelänge till.
Men åh så kul det ska bli att åka!
Kommentarer
Trackback
