Pappa
Jag har funderat mycket över om jag ska skriva det här. Till slut vann rösten som sa att jag skulle so here goes.
Min pappa är sjuk. Så enkelt är det egentligen. Inte sjuk som i en ordentlig sjukdom, utan sjuk för att han har haft oturen att råka ut för läkare som slarvat, läkare som viftat bort det för det låtit alldeles för otroligt, läkare som ställt diagnoser som låtit rimliga men som med facit i hand varit helt fel. Helt jävla fel för att uttrycka det milt.
Vi har hört allt från att människor har olika genetiska förutsättningar och att han därför gick upp i vikt, till att han var lat, till att han hade KOL (en lungsjukdom). I slutändan visade det sig att han hade ett stort bråck i diafragman och att hans magsäck, tjocktarm och tunntarm låg över ena lungan. Det förklarade ju onekligen saken och han opererades för det. Nu idag opererades han ännu en gång för två bråck och nu hoppas vi verkligen att det ska vara över.
Det påverkar ju såklart hela familjen och det är så svårt att kanalisera all den frustration och rädsla jag känner. För vem ska jag skylla på? Jag tror inte att läkarna gjorde fel med mening, jag tror knappt att de slarvade speciellt mycket. Jag tror inte att läkarna som inte trodde honom skulle kunna gissa sig till detta i sin vildaste fantasi.
Och egentligen, måste jag skylla på någon? Skulle det göra allt enklare? Troligtvis inte. Skulle det göra att min mamma inte skulle gråta för att hon är så rädd? Och skulle det hindra att vi måste spendera ytterligare några veckor i olika dagrum på KS? Nej.
Turen mitt i allt är att vi klarar det som familj. Och jag klarar det med allt stöd jag har runt mig som inte ens blir irriterade när jag ringer mitt i natten bara för att säga att jag är så oändligt rädd.
Nu gäller det att se framåt och hitta sätt att ta bort udden av panikkänslan som kommer upp till ytan ibland. Imorrn ska jag träna. Så var det bestämt.
Min pappa är sjuk. Så enkelt är det egentligen. Inte sjuk som i en ordentlig sjukdom, utan sjuk för att han har haft oturen att råka ut för läkare som slarvat, läkare som viftat bort det för det låtit alldeles för otroligt, läkare som ställt diagnoser som låtit rimliga men som med facit i hand varit helt fel. Helt jävla fel för att uttrycka det milt.
Vi har hört allt från att människor har olika genetiska förutsättningar och att han därför gick upp i vikt, till att han var lat, till att han hade KOL (en lungsjukdom). I slutändan visade det sig att han hade ett stort bråck i diafragman och att hans magsäck, tjocktarm och tunntarm låg över ena lungan. Det förklarade ju onekligen saken och han opererades för det. Nu idag opererades han ännu en gång för två bråck och nu hoppas vi verkligen att det ska vara över.
Det påverkar ju såklart hela familjen och det är så svårt att kanalisera all den frustration och rädsla jag känner. För vem ska jag skylla på? Jag tror inte att läkarna gjorde fel med mening, jag tror knappt att de slarvade speciellt mycket. Jag tror inte att läkarna som inte trodde honom skulle kunna gissa sig till detta i sin vildaste fantasi.
Och egentligen, måste jag skylla på någon? Skulle det göra allt enklare? Troligtvis inte. Skulle det göra att min mamma inte skulle gråta för att hon är så rädd? Och skulle det hindra att vi måste spendera ytterligare några veckor i olika dagrum på KS? Nej.
Turen mitt i allt är att vi klarar det som familj. Och jag klarar det med allt stöd jag har runt mig som inte ens blir irriterade när jag ringer mitt i natten bara för att säga att jag är så oändligt rädd.
Nu gäller det att se framåt och hitta sätt att ta bort udden av panikkänslan som kommer upp till ytan ibland. Imorrn ska jag träna. Så var det bestämt.
Kommentarer
Trackback
