Fredag!
Det är himla trevligt att vara ledig ibland. Jag har sovit jättelänge, kollat ännu mer The Hills, läst lite litteratur för kurserna (fastän jag inte riktigt vet vad det är jag ska läsa till jiken), börjar känna mig lite beredd och har precis lagom med träningsvärk efter igår.
Men jag säger det igen: fy faan vad jobbigt det var igår!
Det är sånna här dagar jag önskar att jag bodde själv. Ni vet, så man kan gå upp när man vill, börja baka muffins på morgonen utan att ha någon bredvid sig som kan göra det mycket bättre och ja det är nog bättre att han gör det. Min pappa alltså. Missförstå mig inte, min pappa är bäst men om det är någon som kan allt bättre än jag så är det han.
Tycker han.
Han pratar mer än mig också, vilket faktiskt är möjligt. Så om det var någon som undrade var jag fått min besserwisserådra, min förmåga att prata ihjäl folk och min otroliga envishet, ni borde träffa min pappa.
När jag bröt benet till exempel. Jag hoppade längdhopp och bröt benet, vilket kan tyckas var lite klumpigt. Höger ben var det också, mitt bästa ben. Jag lyckades göra ett ordentligt hopp dock, när man liksom "sitter i luften", så när jag landade hade jag huvudet ganska nära benen och hörde knaket ganska väl.
Det är något speciellt med att bryta ett ben. Man vet direkt att benet är av, inte för att det gör så våldsamt ont (inte direkt iallafalll, när man har adrenalin upp över öronen) men man känner det. Efter en stund blir man alldeles blek, går in i lite chock och sen börjar det göra ont av bara satan.
Min pappa å andra sidan, som stod precis bredvid och också hörde knaket, konstaterade snabbt att det var en muskelbristning för att en sån hade han minsann haft så han visste hur det lät. Hade jag brutit ett ben innan kanske? Nä just det, en muskelbristning var det och jag skulle kunna gå om tre veckor. Jag testade att gå på högra foten men det gick ju inte alls och jag fortsatte säga att det var av, vilket pappa inte alls trodde på. Så efter att ha hoppat på ett ben / blivit buren den kilometer vi hade hem skrämde jag upp mamma ordentligt med mitt kritvita ansikte och vi kom äntligen iväg till KS.
Och visst, benet var av på tre ställen och jag hade gips i sex veckor. Stackars pappa, mer nervös än han var den gången på KS har han nog aldrig varit. Jag var mest nöjd över att det stod "längdhoppare" i min journal. Sen blev jag ju kulstötare men det är en helt annan historia. Nu för tiden kan jag bara stå på ett ben om jag står på det vänstra.
Haha jag har verkligen världens bästa pappa, jag har nog aldrig träffat någon som inte tycker om honom.
Jag hoppas dock att jag också fått hans överlevnadsinstinkt (efter allt som har hänt har han nog mest i världen), kämparglöd, mod och allt annat som min pappa gör så bra. Laga mat också, han borde blivit kock istället för systemprogramerare. För att inte tala om att han är bäst på att prata med skatteverket i telefon.
Jag står nära mina föräldrar och dagen jag faktist flyttar kommer vara så sorglig. Men det börjar bli dags nu. Det känns ganska bra.
Men jag säger det igen: fy faan vad jobbigt det var igår!
Det är sånna här dagar jag önskar att jag bodde själv. Ni vet, så man kan gå upp när man vill, börja baka muffins på morgonen utan att ha någon bredvid sig som kan göra det mycket bättre och ja det är nog bättre att han gör det. Min pappa alltså. Missförstå mig inte, min pappa är bäst men om det är någon som kan allt bättre än jag så är det han.
Tycker han.
Han pratar mer än mig också, vilket faktiskt är möjligt. Så om det var någon som undrade var jag fått min besserwisserådra, min förmåga att prata ihjäl folk och min otroliga envishet, ni borde träffa min pappa.
När jag bröt benet till exempel. Jag hoppade längdhopp och bröt benet, vilket kan tyckas var lite klumpigt. Höger ben var det också, mitt bästa ben. Jag lyckades göra ett ordentligt hopp dock, när man liksom "sitter i luften", så när jag landade hade jag huvudet ganska nära benen och hörde knaket ganska väl.
Det är något speciellt med att bryta ett ben. Man vet direkt att benet är av, inte för att det gör så våldsamt ont (inte direkt iallafalll, när man har adrenalin upp över öronen) men man känner det. Efter en stund blir man alldeles blek, går in i lite chock och sen börjar det göra ont av bara satan.
Min pappa å andra sidan, som stod precis bredvid och också hörde knaket, konstaterade snabbt att det var en muskelbristning för att en sån hade han minsann haft så han visste hur det lät. Hade jag brutit ett ben innan kanske? Nä just det, en muskelbristning var det och jag skulle kunna gå om tre veckor. Jag testade att gå på högra foten men det gick ju inte alls och jag fortsatte säga att det var av, vilket pappa inte alls trodde på. Så efter att ha hoppat på ett ben / blivit buren den kilometer vi hade hem skrämde jag upp mamma ordentligt med mitt kritvita ansikte och vi kom äntligen iväg till KS.
Och visst, benet var av på tre ställen och jag hade gips i sex veckor. Stackars pappa, mer nervös än han var den gången på KS har han nog aldrig varit. Jag var mest nöjd över att det stod "längdhoppare" i min journal. Sen blev jag ju kulstötare men det är en helt annan historia. Nu för tiden kan jag bara stå på ett ben om jag står på det vänstra.
Haha jag har verkligen världens bästa pappa, jag har nog aldrig träffat någon som inte tycker om honom.
Jag hoppas dock att jag också fått hans överlevnadsinstinkt (efter allt som har hänt har han nog mest i världen), kämparglöd, mod och allt annat som min pappa gör så bra. Laga mat också, han borde blivit kock istället för systemprogramerare. För att inte tala om att han är bäst på att prata med skatteverket i telefon.
Jag står nära mina föräldrar och dagen jag faktist flyttar kommer vara så sorglig. Men det börjar bli dags nu. Det känns ganska bra.
Kommentarer
Trackback
